Hur kan allt gå från att vara underbart härligt, till att vara nere på havets botten, på så kort tid? Var tog livskraften vägen?

För bara några veckor sedan mådde jag riktigt bra, livskraften och glädjen sprudlade, jag mådde hur bra som helst! Inget kunde gå fel, allt gick min väg, jag kände att livet inuti mig fanns där!
Nu känner jag mig bara riktigt låg, all kraft är som bortblåst, all glädje är ur mig. Jag känner bara en massa oro och stress över allt. Efter att jag gjort slut med Micky har allt bara gått neråt. Jag älskar honom fortfarande fruktansvärt mycket, men senast igår visade han mig en sida som jag aldrig sett förut. När han står och skakar och skriker åt mig med kolsvarta ögon, då blir jag rädd. Man ska inte behöva vara rädd för sin sambo. Man ska inte behöva ta all skit jag har fått göra.

Jag hatar att jag älskar honom, jag vill inte älska honom. Jag vill bara kunna gå härifrån utan att se mig om, utan att tänka på honom och alla planer vi gjort upp. Jag vill inte tänka på det, jag vill bara gå vidare. Inte glömma, men gå vidare utan att må dåligt.

Jag känner mig fruktansvärt ensam, jag vet egentligen inte varför. Men alla har gått och blivit så kära och gravida. Jag känner mig som femte hjulet, vill inte tränga mig på hos någon annan längre. Håller mig gärna för mig själv för att inte inkräkta i andras liv längre. Det som är det svåraste är att inte ha en egen familj, att inte ha någon att vända sig till.

Jag vill känna kärlek igen, känna att jag tillhör någonstans. Jag vill vara delaktig i en familj, i min egen familj. Jag vill ha en familj! Jag vill ha kärlek, jag vill ge kärlek, jag vill vara älskad igen!

Fan, hur kan man va så dum? Jag är verkligen en riktigt jävla idiot!

Jag har gjort slut med Mickey nu, det är snart två veckor sen. Från början kändes det riktigt skönt, men nu vet jag inte riktigt längre. Jag känner hur ensamheten kryper på allt för ofta, och jag undrar hela tiden om det var fel beslut?

Jag hade det kanske bra egentligen, kanske har jag aldrig haft det bättre?

Nu känns allt åt helvete, jag vill bara gå under jorden och aldrig komma tillbaka, Jag vill också vara kär och ha någon vid min sida alltid. Mickey var den jag trodde jag skulle leva mitt liv med, men till slut orkade jag bara inte med det längre. Jag orkar inte vara någon morsa till min pojkvän, det funkar inte.

Jag älskar honom fortfarande, det känner jag nu. Jag vill inte älska honom, det hade varit lättare om jag inte hade gjort det. All skit han har slängt i ansiktet på mig, alla hot jag har fått om att jag ska få ett helvete och få stryk, ändå vill jag tillbaka tror jag. Han har visat en sida jag inte trodde han hade, en sida jag verkligen inte gillar, men ändå vill jag tillbaka till det vi hade.

Jag måste sluta tänka så mycket på allt, måste försöka slappna av för en gång skull. Jag kommer aldrig kunna ha en pojkvän igen annars, jag vill också vara lycklig, jag vill också bilda familj och ha det underbart. Det är nog därför jag är ledsen nu. För att jag hade en fin familj, men sumpade det. Varför ska jag alltid vara så dum i huvudet?

Allt är mitt eget fel, jag hoppas bara att jag kan ändra på mig, annars kommer jag bli ensam resten av livet...

Ja, vad ska man skriva och var ska man börja?

Allt känns upp och ner, jag vet inte riktigt varför jag mår dåligt. Känns som om allt glatt och roligt har flugit ur mig. Har ingen glädje liksom. Jag vill vara glad och lycklig igen, jag vill känna att jag lever!

Mycket är nog vad som händer (eller inte händer) mellan Micky och hans far. Det känns som att man inte riktigt vet vad som ska hända. Micky mår dåligt över allt detta, trots att han inte visar det. Han vägrar erkänna det. Där är en sak han har fått från sin far. Hans envishet och stolthet. Men Micky har inget att be om ursäkt för, han har inte gjort fel, det är hans far.

Jag gör vad jag kan för att få Polle att förstå vad som händer, försöka få honom att förstå att Micky har gett upp hoppet om sin far.

Jag vet hur det känns att förlora en förälder, två till och med. Pappa miste jag när jag var nio år, men har dock fått honom tillbaka igen efter 12 års tystnad.
Men mamma kommer jag aldrig få tillbaka igen, eftersom hon vandrat över till andra sidan.

Det tynger mig fruktansvärt mycket, jag saknar henne så mitt hjärta skriker och går sönder mer och mer för varje dag. Varje dag jag vaknar upp känns det som att mitt hjärta förlorar en stor bit, och snart klarar det inte av att slå mer.

Varje gång jag slår upp ögonen, känner jag hur tomheten tar över mitt huvud och min kropp, att jag inte längre orkar vara mig själv, att jag inte längre orkar med att leva, att jag bara flyter med. Jag följer strömmen bara, gör som man brukar, fast på autopilot.

För varje år, varje månad, varje dag, varje minut mår jag bara sämre. Jag vill inte leva ett helt liv utan min mamma, hon var mitt allt, och hon finns alltid i mitt hjärta! Ingen kan ta hennes plats, ingen kan få mig att glömma hennes skratt, hennes röst, hennes ansikte. Hon blir mer och mer en del av mig, hon finns i mig varje gång jag tittar mig i spegeln, varje gång jag skrattar eller pratar. Även hennes temperament har jag fått, vilket kanske inte är positivt, men det är från henne.

Hur ska man klara av ett helt liv utan den man älskar mest? Jag förstår inte varför jag måste lida en hel livstid? Vad för ont har jag gjort?

Åsa Annette Hermansson

Så, nu har jag och min älskade pojkvän flyttat till Landskrona, efter allt bråk med Polle och Monika.

Äntligen är vi fria!

Allt känns jättebra, trivs som bara den. Nu kan vi göra vad vi vill, behöver inte fråga om lov eller vara rädda för att åka ut från lägenheten. Det enda nu är att Micky står för grejer för Polle, som Polle inte betalar. Där är fortfarande en hållhake. Han sätter Micky i skiten igen.

Han har förlorat alla sina barn på grund av den jävla slynan till sambo han har, men han vägrar inse det. Dom gör allt för att göra skit för oss hela tiden. Men jag kan jag också. Dom ska inte tro att dom kan komma undan med att skada den jag älskar. Jag skyddar honom med mitt liv om jag måste. Jag gör allt för att han ska må bra. Ingen får skada honom.

Jag önskar att det fanns ett sätt att få dom att lida lika mycket som vi fått göra. Men jag har gjort vad jag kunnat, gjort allt jag kunnat komma på.

Dom vägrar sluta trakassera oss, och då måste man slå tillbaka. Detta är ett krig som aldrig tycks sluta. Vi försöker att inte bry oss, men när dom gör allt för att skada oss, måste man visa att det inte går. Man måste slå tillbaka.

Jag vet inte var jag kan göra mer för att få dom att förstå att det är dags att backa, att bara låta allt vara. Vi kommer aldrig att komma överens, och jag tror inte att jag vill det heller. Inte så länge han är med den slynan. Det är hon som förstör mellan honom och hans barn.

Hur kan man inte förstå att när man mister alla tre barn, så är det något som är fel?

Jag hoppas och önskar att han kommer förstå det inom en snar framtid, för Mickys skull. Han mår inte bra utan sin far, han behöver honom, och Polle behöver sin son.

Jag älskar Micky över allt annat, jag hoppas att jag aldrig mister honom! <3

Äntligen, vi har fått en lägenhet, skriver kontrakt idag! Jag är så glad just nu!

Detta är början på vårt nya liv tillsammans, mitt och Mickeys. Jag älskar honom över allt annat, och att få något eget gör mig till världens lyckligaste!

Nu är det snart bara jag och han, vi gör vad vi vill, utan att behöva anpassa oss till andra. Slippa vara rädd att bli utslängd av nån jävla hagga, som tror att hon styr världen. Nu är det bara jag och Mickey!

Allt verkar lösa sig nu, ska börja jobba den 21:e, tydligen ska jag vara lite "miniboss" över gänget jag ska jobba med, det var kul att få ett sånt förtroende innan dom ens sett mig jobba. Spännande, men också ganska skräckfyllt, jag vet inte riktigt om jag klarar av att bossa över folk jag inte känner. Men tydligen verkade jag mest lämpad för det, och då ska jag visa att jag kan också.

Jag älskar livet för tillfället, allt går precis som jag vill!

Familj, vad är det?

Vissa vet inte att man borde ta hand om dom som man kallar familj. Familj är tydligen något man kan göra sig av med när man vill, men när man sen behöver hjälp, förväntar dom sig att man ska finnas kvar och ställa upp.

Men nu är det slut, aldrig mer. Ska aldrig lita på folk som säger att dom är ens familj. Jimmie, Polle, Monika, ni kan alla dra åt helvete!

Hur fan kan man slänga ut sin egen son?! Det är för mig helt ofattbart!

Hur kan man se till så ens egen son hamnar hos Kronofogden?

Allt är för mig en gåta...

Jag hoppas på lägenheten i Landskrona imorn, hoppas att vi kommer ifrån dessa idiotiska människor, och att detta blir en nystart för vårt liv nu, mitt och Mickeys.

Jag älskar honom över allt annat, jag gör allt som står i min makt för att få vara med honom, även om det kräver att hårdhandskarna kommer på.

Mickey, du är mitt liv, du är mitt allt!

ÄLSKAR DIG! <3

Kärlek handlar inte bara om känslor, det är också handling. Man måste alltid göra det som är bäst för den man älskar!

Just nu är det precis det jag gör. Jag gör allt för den jag älskar.

Eftersom hans pappa klantat till det och inte verkar göra något åt det, så gör jag det.

Eftersom Mickey inte riktigt vet hur man löser det, så gör jag det, eftersom jag älskar honom. Man måste hjälpas åt med saker och ting. När det gäller att ringa myndigheter och förklara och fråga saker så är jag mer lämpad för det än han. Så självklart hjälper jag honom med det, så som han hjälper mig med andra saker.

Det är så det ska vara i ett förhållande, det handlar om ge och ta. Så är det med allt här i livet. Man ska ge det man önskar att få tillbaka. Men man ska inte ge bara för att få. Man ska ge för att man vill hjälpa andra, och får man någonting tillbaka, är det bara en bonus.

Trots att vi nu lever i ett liv fullt av kaos och kriser, så är jag ändå positiv. Jag vet inte varför, men jag kan ändå se en ljusning i det hela. Trots att jag vet att vi kommer vara fattigare än någonsin denna månaden efter löning, så tror jag ändå att allt kommer bli bra nästa månad.

Jag brukar alltid vara så deprimerad, men just idag så känns det som att allting kommer ordna sig.

Efter varje uppförsbacke med motvind, kommer det alltid en nerförsbacke och medvind!

I morse vaknade jag med ett strålande humör!

Jag fick pengar till de flesta räkningar, men nu är det bara det att jag inte har ett rött öre till något annat.

Det känns lite jobbigt, men jag försöker hålla humöret uppe!

Jag hoppas att detta är ett steg i rätt riktning, att pengarna kommer räcka längre nästa månad. Men det är så långt dit, det är en hel månad till nästa lön.

Men då ska jag få lön från Autoexperten också, för 4 dagar, det kommer bli skönt med lite mer pengar.

Jag hoppas verkligen att nästa månad kommer bli bättre, dock har denna månaden varit bättre än förra, så jag hoppas!

Försöker se allt från den ljusa sidan idag!