Ja, jag tänkte mig egentligen att skriva lite ofta, för att kanske få lite ångest ur kroppen. Men det har inte blivit något mer sen sist, men eftersom jag börjar känna ångesten krypa på igen, så är det nog dags nu.

Ja, kärleken till att börja med går väl åt helvete. Dom man trodde sig veta vart man hade, vet man inte längre.

Mr G verkade vara en rar, fin, underbar kille från början, som verkligen brydde sig och som verkligen ville något med mig. Nu vet jag inte riktigt längre. Han börjar förlora kontrollen över sitt beteende, han börjar bete sig lite hotfullt och slå och kasta grejer och trycka ner mig psykiskt. Om han gör det med vilje eller om han inte förstår själv vad han håller på med, har jag ingen aning om. Men jag blir lite rädd när jag inte riktigt vet vem han är längre. Han påminner mig om en annan kärlek jag hade bara för några veckor sedan. Jag förstår inte riktigt, är det jag som framkallar dessa beteenden hos folk, eller är det bara så att jag lyckas träffa folk som inte är riktigt stabila i psyket själva?

Jag vill verkligen bara skita i honom, men det är inte så lätt pga omständigheterna. Samtidigt som jag bara vill lämna honom bakom mig och gå vidare, så finns det nog känslor för honom som är starkare än jag trodde. Och kärleken verkar ju vara blind, eftersom jag gång på gång ger honom en chans till. Vilket jag egentligen inte borde, eftersom han har en stor del i mitt dåliga mående. Han är en stor orsak till att jag mår som jag gör.
Jag börjar undra om jag bara är för snäll för att skita i honom och hans känslor? Kanske är det så att jag bara är snäll mot honom för att jag inte vill såra honom?

Sen har vi Mickey, som jag börjar känna mer och mer också att jag fortfarande älskar. Men jag vet inte riktigt, när jag inte träffar honom eller pratar med honom, tänker jag inte så mycket på honom heller. Så, är det kärlek ändå, eller är det kanske bara så att jag känner mig lite ensam och vet att jag har honom?

Det är alla dessa känslor som bubblar inom mig, som jag inte riktigt vet vart jag ska placera, är det för att jag är ensam och vet att jag har någon jag kan vara mer vid dessa stunder, eller är det kärlek till båda? Eller är jag för snäll och inte vill såra deras känslor som jag håller dom nära? Jag har själv inga svar, därför ska jag försöka med att flytta till egen lägenhet och känna efter. Samtidigt måste jag slåss med mina demoner och gastar i mitt huvud, som bara vill ut. Jag behöver verkligen prata med någon, jag behöver en psykolog som jag kan tala ut med. Detta måste få ett slut, och det är nu. Jag måste ta tag i mamma-problemet, alla tankar och all ångest kring henne.Jag saknar henne mer och mer för varje dag, och allt jag önskar är att få träffa henne igen. Jag tror att allt kring henne har hunnit ikapp mitt liv nu, därför mår jag dåligt som fan.

Vänner är också en rolig grej. Jag trodde jag hade några få nära vänner, men en efter en har de svikit mig. I alla fall en. Den jag trodde aldrig skulle svika mig, har gjort det. Där är en anledning till för mitt extremt dåliga psyke för tillfället.

Känner mig ensam, vill ha kärlek, vill ha närhet....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En ny värld har nu öppnat sig för mig, och jag hoppas att jag kan hålla mig fast vid denna fantastiska möjlighet till ett underbart liv tillsammans med någon som verkligen älskar mig!   Jag har nu fått en egen lägenhet i Landskrona, och även en s...

Hela dagen har jag fällt tårar. Jag förstår inte riktigt hur jag kan gråta så mycket, men nu när jag är själv tänker jag väldigt mycket. Tänker på hur mycket jag saknar kärlek, saknar G, saknar mamma. Det är dom två jag har tänkt på hela dagen, hur...

Man inser inte vad man hade förrän allt är borta... Jie nesuvokia, ką turėjo, kol viskas dingo   Ja, jag tror nog att jag har mer känslor för Mr G än vad jag själv velat inse. Nu när han är borta, saknar jag honom mer än någonsin. Ja...

Ja, jag har ju träffat en annan kille nu ett tag, som jag tycker mycket om, men vi kommer inte riktigt överens om vad som är rätt och fel i ett förhållande. Han vill bara vara tillsammans hela tiden, och förstår inte min kärlek till mina vänner. Han ...

Man kanske skulle skriva lite om mamma, tänka till lite och skriva ner lite minnen av henne och bara minnas?   När jag var liten, yngre än 9 år, kommer jag inte ihåg så väldigt mycket mer än att jag var hos henne varannan helg och att vi ofta var...