Mycket att berätta, vet inte var jag ska börja =/

Vi har iaf äntligen flyttat, var lite strul med både drag och flytthjälp, men det gick att lösa. Trivs jättebra, underbar lägenhet och skönt att komma från Bromölla.

Har kommit iordning i köket och ganska bra överallt annars också, ska bara skruva upp lite tavlor och fixa kläderna och sängen.

Men allt går bra, jag stormtrivs!

Måndag, 5 juli 2010, en dag jag aldrig kommer glömma!

Hade varit och hämtat min bil hos Jeppe Läcks pappa, som lagt av på lördagskvällen i Landskrona. Körde den hem till Jimmie, och han bytte kolet i generatorn.

Skulle köra och bada, jag körde, med min bil. Det var jag, Jeppe, Jimmie, Sofie och Josse.

Vi sjöng och skrattade i bilen på väg mot Råå, hade en underbar dag med värme och sol.

Helt plötsligt kör det ut en bil framför mig som ska svänga vänster i t-korsningen framför oss. Jimmie börjar skrika på honom, och jag väjde undan lite och tappade kontrollen över bilen.

Vi var halvt nere i diket på höger sida, och när jag upptäcker det, vrider jag fullt åt vänster på ratten istället, och vi får en sladd jag inte kan häva. Allt gick så fort, jag hann inte tänka. Tror inte jag bromsade, det enda som flög genom mitt huvud var att de andra inte fick skadas.

Vi frontade dikeskanten med min sida på bilen, landade på taket, slog en volt till både på bredden och längden och landade på taket igen. två och ett halvt varv slog vi runt.

De enda jag tänkte på var att de andra inte var skadade, att de måste ha klarat sig, annars skulle jag aldrig själv kunna leva vidare med ett liv på mitt samvete. Det enda jag ville se och veta var att alla andra var okej, innan jag själv kunde andas ut och lugna ner mig.

Alla klarade sig lindrigt undan, Jimmie fick ligga kvar för operation av axeln, vi andra fick åka hem samma kväll utan allvarliga skador, bara ömma i nacke och rygg.

Det är en händelse som aldrig kommer lämna mitt huvud, jag kommer alltid få bära det med mig att jag hade änglavakt som skyddade oss från att mista livet, som hindrade att jag körde ihjäl mina närmsta vänner.

Skulden jag känner är den värsta känslan jag känt någonsin. När jag tänker på hur det kunde gått istället, är det så hjärtat fryser till is och krossas mot marken. Som att någon sliter ut hjärtat med bara händerna och stampar sönder det.

Jag vill aldrig uppleva en sådan händelse en gång till, aldrig ha på mitt samvete att jag nästan dödat mina vänner!

Jag älskar er alla väldigt mycket, och detta kommer alltid följa mig genom livet!