Hur kan allt gå från att vara underbart härligt, till att vara nere på havets botten, på så kort tid? Var tog livskraften vägen?

För bara några veckor sedan mådde jag riktigt bra, livskraften och glädjen sprudlade, jag mådde hur bra som helst! Inget kunde gå fel, allt gick min väg, jag kände att livet inuti mig fanns där!
Nu känner jag mig bara riktigt låg, all kraft är som bortblåst, all glädje är ur mig. Jag känner bara en massa oro och stress över allt. Efter att jag gjort slut med Micky har allt bara gått neråt. Jag älskar honom fortfarande fruktansvärt mycket, men senast igår visade han mig en sida som jag aldrig sett förut. När han står och skakar och skriker åt mig med kolsvarta ögon, då blir jag rädd. Man ska inte behöva vara rädd för sin sambo. Man ska inte behöva ta all skit jag har fått göra.

Jag hatar att jag älskar honom, jag vill inte älska honom. Jag vill bara kunna gå härifrån utan att se mig om, utan att tänka på honom och alla planer vi gjort upp. Jag vill inte tänka på det, jag vill bara gå vidare. Inte glömma, men gå vidare utan att må dåligt.

Jag känner mig fruktansvärt ensam, jag vet egentligen inte varför. Men alla har gått och blivit så kära och gravida. Jag känner mig som femte hjulet, vill inte tränga mig på hos någon annan längre. Håller mig gärna för mig själv för att inte inkräkta i andras liv längre. Det som är det svåraste är att inte ha en egen familj, att inte ha någon att vända sig till.

Jag vill känna kärlek igen, känna att jag tillhör någonstans. Jag vill vara delaktig i en familj, i min egen familj. Jag vill ha en familj! Jag vill ha kärlek, jag vill ge kärlek, jag vill vara älskad igen!