En ny värld har nu öppnat sig för mig, och jag hoppas att jag kan hålla mig fast vid denna fantastiska möjlighet till ett underbart liv tillsammans med någon som verkligen älskar mig!

Jag har nu fått en egen lägenhet i Landskrona, och även en sambo på samma gång. När Gintaras var hemma i Litauen insåg jag att jag faktiskt älskar honom, och att jag bara var rädd för ett nytt förhållande. Jag ville vara säker denna gången. 

Jag kan inte säga att jag är säker på att allt kommer att bli perfekt, att vi kommer att vara tillsammans för evigt, men allt är nytt och vi kommer från olika världar, och vi vill försöka få allt att fungera. Det är en jobbigt tid i början, innan man förstår varandra helt och hållet, hur man tänker och vad man prioriterar. 

Men jag vil ge det ett försök, eftersom jag älskar denna underbara människan, och han har fått mig att förändras en massa. Allt är inte en dans på rosor, mycket är upp och ner, det blir ofta kulturkrockar i vårt förhållande. Men allt det dära är värt det. 

Jag har en man som älskar mig och som jag älskar, allt annat kan man arbeta med. Det viktiga är att jag känner mig älskar och trygg, att jag känner att jag tillhör någonstans. 

Nu för tiden har jag börjat tänka väldigt mycket på saker och ting. Hur dum man var som trodde att man klarade allt, att man hade pengar att spendera eller att man hade vänner som gjorde lika mycket för mig som jag gjorde för dom. Tänker väldigt mycket på mamma, alltid, varje dag. Hon finns ständigt i mina tankar, och nu är det fem år sen hon försvann. Det är ofattbart, jag kan inte förstå hur mycket tid som har gått mig förbi utan att jag stannat upp och tänkt efter. 

Från och med nu måste jag börja tänka efter vad jag gör med mitt liv och med mina pengar, att jag ser till att skaffa mig ett bra liv som jag tycker är värt att leva. Jag har blivit vuxen allt för fort, och jag vill verkligen skaffa en riktig familj, jag längtar efter barn och familj, men inget av det kommer att fungera om jag själv inte mår bra. Så nu är det dags att ge mig själv en spark där bak och sätta igång och ordna upp mitt liv, på riktigt! 

Hela dagen har jag fällt tårar. Jag förstår inte riktigt hur jag kan gråta så mycket, men nu när jag är själv tänker jag väldigt mycket.

Tänker på hur mycket jag saknar kärlek, saknar G, saknar mamma. Det är dom två jag har tänkt på hela dagen, hur mycket jag så gärna vill ha dom i min famn nu och bara veta att allt kommer bli bra. Jag vill höra att någon älskar mig, jag vill höra att jag har en familj.

Jag vill tillhöra en familj, jag vill ha min familj, min mamma!

Kommer jag någonsin bli lycklig igen?
För tillfället känns det inte så. Varför stöter jag bort folk som älskar mig? När jag säger att jag älskar dom tillbaka, menar jag verkligen det? Eller är det bara så att jag gillar tryggheten?

Jag önskar att jag hade svar på mina frågor, jag önskar att jag hade någon att komma hem till och som älskar mig. Som bara håller om mig och säger att allt kommer bli bra!

Jag saknar livet!

Man inser inte vad man hade förrän allt är borta...

Jie nesuvokia, ką turėjo, kol viskas dingo

Ja, jag tror nog att jag har mer känslor för Mr G än vad jag själv velat inse. Nu när han är borta, saknar jag honom mer än någonsin. Jag känner att jag inte hör till någonstans, det känns som om jag är ensammast i hela världen. Jag hoppas att det jag känner nu är äkta känslor, så att jag inte lurar både honom och mig själv.

Jag hoppas att det jag känner nu inte bara är avundsjuka/svartsjuka för att han nu har åkt hem och kanske träffar andra, att jag inte har honom här, att han inte skickar och ringer mig mer som han gjorde när han var här. Jag kanske bara känner mig ensam och kände mig älskad för att han ville vara med mig? Jag hoppas att det inte är så, för jag vill absolut inte såra honom mer än jag gjort.

Egentligen hade det kanske varit bäst att låta honom gå, att låta honom vara och inte uppmuntra honom mer. Han förtjänar kanske en bättre tjej än mig, jag har kanske sårat honom för mycket och förtjänar inte en sån fin kille som honom.

Jag känner mig så fruktansvärt ensam, det känns som om jag inte hör till någonstans längre. Mamma var min enda familj, och utan henne känns allt så tomt. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket, allt är så tomt i mitt liv, och mitt hjärta värker när jag tänker på att jag kanske aldrig kommer få en familj. När jag ser alla som är så kära, alla som är gravida och planerar att bli sambo och giftermål så blir jag så avundsjuk och önskar att jag också hade någon. Samtidigt som jag vet att killar är det sista jag borde jaga efter just nu, så vill jag mer än allt också ha kärlek, jag vill också ha en familj. Kanske är G den jag ska vara med? Han älskar mig, jag älskar honom (tror jag), han tar hand om mig väldigt bra, han vill vara min familj, han vill skaffa en familj med mig. Han vill hjälpa mig, trots att han inte behöver göra någonting.

Jag önskar att det fanns någon som berättade för mig vad jag skulle göra och hur jag ska leva mitt liv. Jag vill inte ta alla besluten själv, jag vill inte ta fler dumma och felaktiga beslut.

Var är skyddsängeln som tar emot mig när jag faller?

Ja, jag har ju träffat en annan kille nu ett tag, som jag tycker mycket om, men vi kommer inte riktigt överens om vad som är rätt och fel i ett förhållande. Han vill bara vara tillsammans hela tiden, och förstår inte min kärlek till mina vänner. Han har börjat förstå att det är såhär jag vill leva mitt liv, och vi försöker kompromissa. Jag är dock inte riktigt säker på om det är honom jag vill vara med. Jag vill inte göra fler misstag, jag vill bara hitta den rätta och leva ett bra och lyckligt liv. Därför har jag sagt att jag behöver tid för mig själv, jag behöver komma på vad jag vill. Men jag behöver även tid för mig själv, hitta mig själv, ta hand om mig själv, leva ett tag själv.

Jag har också träffat Mickey igen några gånger, saknar honom, men samtidigt inte. Jag vet inte riktigt om jag älskar honom längre, eller om jag bara känner mig trygg med honom. Vi har underbart mysigt ihop, han vill gärna ta hand om mig och göra allt för att få tillbaka mig. Vi var ute på restaurang igår, vilket var riktigt trevligt, men jag vet dock inte om jag älskar honom längre.

När jag är med Mickey tänker jag på den Mr G, när jag är med G tänker jag på Mickey.

Egentligen skulle jag nog strunta i båda, men jag älskar dom båda. Eller om det kanske bara är känslan av trygghet jag känner mig bra med. Båda är riktigt underbara, båda gör allt för att jag ska må bra. Dock finns det fel å brister med alla, så även dom två.

Jag ska försöka ta lite tid för mig själv nu, eftersom Mr G åkt hem, och kommer vara borta i två-fyra veckor, och vi kommer inte ses, knappt höras av heller.

Kanske är denna ensamtid nyttig för mig, och jag hoppas att jag kommer fram till något vettigt under denna tiden.

Jag har i alla fall fått en lägenhet, och skrivit kontrakt idag. Hoppas på att få flytta in snart också och börja ett nytt liv, få en nystart med endast mig själv!

Man kanske skulle skriva lite om mamma, tänka till lite och skriva ner lite minnen av henne och bara minnas?

När jag var liten, yngre än 9 år, kommer jag inte ihåg så väldigt mycket mer än att jag var hos henne varannan helg och att vi ofta var hemma hos Eva-Lena med familj och hade det mysigt och att vi hade en röd Volvo 240. Antingen har jag bara förträngt allt, eller så minns jag bara inte det längre.

Men dagen då allt förändrades kommer jag aldrig att glömma. Det var på höstlovet som jag var hos mamma. Vi var hemma hos Eva-Lena som vanligt, och jag frågade mamma om jag inte kunde få stanna några dagar till eftersom jag ändå hade lov. Mamma ringde till pappa och sa att jag skulle stanna, men han vägrade ge med sig om det. Han sa att han redan var på väg att hämta mig i Bromölla.

När han väl kom fram till Eva-Lena, sprang jag och gömde mig, och mamma försökte övertala honom till att jag skulle få stanna. Men det fick jag inte, och han skulle söka igenom lägenheten och ta med mig hem. Men när jag kom fram och sa att jag ville stanna, sa han bara att att jag skulle följa med hem, men jag vägrade. Kommer inte ihåg diskussionen direkt, men vi blev i alla fall ovänner, men han bad om en kram innan han skulle köra hem igen. Jag kommer så väl ihåg när hela familjen Karlsson och mamma stod runt om och var beredda på att ta tag i mig igen så att pappa inte skulle få för sig att bara ta mig och gå. Men han släppte mig till slut och åkte hem igen.
Den dagen förändrades hela mitt liv, pappa åkte hem, och vi blev ovänner. Jag ville flytta till mamma för att jag var arg på pappa, och efter några veckor lät han mig göra det också. Vi kontaktade advokat och hade lite diskussioner på telefon däremellan. Jag blev också tvingad av advokaten att åka hem till pappa och bo där några dagar, innan han gav upp och insåg att det var till mamma jag ville.

Allt gick så fort, pappa sa till mig på kvällen att jag fick flytta om jag ville, och dagen efter i skolan sa jag till att jag inte skulle komma mer, eftersom mamma skulle komma samma dag och hämta mig. Jag kommer ihåg att jag och min bästa vän Caroline stod på skolgården och grät, att vi kanske aldrig mer skulle ses igen. Jag kan än idag känna hur mycket jag saknar alla mina klasskompisar från tredje klass, och hur mycket jag saknar Carro.

Det var den 20 november 1999 som jag började skolan i Bromölla, och hamnade i samma klass som min barndomsvän Christoffer.

Mycket ångest redan som barn, mådde riktigt dåligt över allt som hade hänt, var rädd att pappa skulle hitta mig och komma och ta mig ifrån mamma. Men det gjorde han aldrig. Dock ringde han full massor av gånger och sa att mamma var en idiot och att hon lurat mig till att flytta till henne, att hon snackat massa skit om honom och att jag inte skulle tro på henne. Men det var inte sant, mamma ville att jag skulle prata med pappa, att jag skulle träffa honom, samtidigt som hon var glad över att jag ville bo hos henne. Det var jag också, jag hade verkligen en underbar tid med mamma, samtidigt som det inte var en dans på rosor precis.

Mycket skit, mycket fylla, mycket fester redan som tioåring, mycket skulder och flytt och vräkningar. Dock är det allt detta som format mig till den starka personen jag är idag, även om jag just för tillfället inte alls känner mig stark.

Efter en tids avstängning från livet, så har jag återigen samlat kraft och tagit tag i allt det som måste göras, så som att säga upp onödiga prenumerationer som bara kostar massa pengar, fixat med allt som ska stängas av och flyttas nu eftersom jag fått lägenhet. Ekonomin borde ha kommit upp igen nu, jag har faktiskt pengar över denna månaden efter att betalat av alla skulder och så. Nu efter två års kämpande så tror jag på allvar att jag faktiskt kommit ut ur denna fällan med skulder överallt och räkningar som inte kan betalas.

Jag hoppas att livet börjar här!

Ja, jag tänkte mig egentligen att skriva lite ofta, för att kanske få lite ångest ur kroppen. Men det har inte blivit något mer sen sist, men eftersom jag börjar känna ångesten krypa på igen, så är det nog dags nu.

Ja, kärleken till att börja med går väl åt helvete. Dom man trodde sig veta vart man hade, vet man inte längre.

Mr G verkade vara en rar, fin, underbar kille från början, som verkligen brydde sig och som verkligen ville något med mig. Nu vet jag inte riktigt längre. Han börjar förlora kontrollen över sitt beteende, han börjar bete sig lite hotfullt och slå och kasta grejer och trycka ner mig psykiskt. Om han gör det med vilje eller om han inte förstår själv vad han håller på med, har jag ingen aning om. Men jag blir lite rädd när jag inte riktigt vet vem han är längre. Han påminner mig om en annan kärlek jag hade bara för några veckor sedan. Jag förstår inte riktigt, är det jag som framkallar dessa beteenden hos folk, eller är det bara så att jag lyckas träffa folk som inte är riktigt stabila i psyket själva?

Jag vill verkligen bara skita i honom, men det är inte så lätt pga omständigheterna. Samtidigt som jag bara vill lämna honom bakom mig och gå vidare, så finns det nog känslor för honom som är starkare än jag trodde. Och kärleken verkar ju vara blind, eftersom jag gång på gång ger honom en chans till. Vilket jag egentligen inte borde, eftersom han har en stor del i mitt dåliga mående. Han är en stor orsak till att jag mår som jag gör.
Jag börjar undra om jag bara är för snäll för att skita i honom och hans känslor? Kanske är det så att jag bara är snäll mot honom för att jag inte vill såra honom?

Sen har vi Mickey, som jag börjar känna mer och mer också att jag fortfarande älskar. Men jag vet inte riktigt, när jag inte träffar honom eller pratar med honom, tänker jag inte så mycket på honom heller. Så, är det kärlek ändå, eller är det kanske bara så att jag känner mig lite ensam och vet att jag har honom?

Det är alla dessa känslor som bubblar inom mig, som jag inte riktigt vet vart jag ska placera, är det för att jag är ensam och vet att jag har någon jag kan vara mer vid dessa stunder, eller är det kärlek till båda? Eller är jag för snäll och inte vill såra deras känslor som jag håller dom nära? Jag har själv inga svar, därför ska jag försöka med att flytta till egen lägenhet och känna efter. Samtidigt måste jag slåss med mina demoner och gastar i mitt huvud, som bara vill ut. Jag behöver verkligen prata med någon, jag behöver en psykolog som jag kan tala ut med. Detta måste få ett slut, och det är nu. Jag måste ta tag i mamma-problemet, alla tankar och all ångest kring henne.Jag saknar henne mer och mer för varje dag, och allt jag önskar är att få träffa henne igen. Jag tror att allt kring henne har hunnit ikapp mitt liv nu, därför mår jag dåligt som fan.

Vänner är också en rolig grej. Jag trodde jag hade några få nära vänner, men en efter en har de svikit mig. I alla fall en. Den jag trodde aldrig skulle svika mig, har gjort det. Där är en anledning till för mitt extremt dåliga psyke för tillfället.

Känner mig ensam, vill ha kärlek, vill ha närhet....

Ja, eftersom attjag åker in och ut från sjukhuset med både magbesvär och andningsbesvär, som visar sig vara stress och ångest, får jag väl försöka få ur mig allt. Jag provar med att skriva ner allt, istället för att gå till en psykolog. Dock skulle jag säkert behöva göra det, men jag provar med detta först.

Så, till och börja med har väl mycket med mitt dåliga mående att göra med mamma. Varje dag är en kamp utan henne, jag vill bara så gärna ha tillbaka henne hos mig. Med henne här hade jag inte behövt något annat. Jag tänker ofta på att vi gjort tillsammans, både roligt och tråkigt. Hur mycket jag älskar henne, och hur glad jag är att hon har uppfostrat mig till den starka tjej jag är idag. Utan hennes uppfostran hade jag inte klarat mig idag.

Min uppväxt har format mig till den jag är idag, men syn på pengar och sunt förnuft, hur man borde bete sig och synen på livet när det är som bäst och hur det borde vara.
Hade vi inte levt så fattigt och mamma inte hade fått mig att inse att man inte bara kan göra saker hela tiden eller köpa saker hela tiden, för till slut tar pengarna slut, och man sitter utan någonting. Mamma har lärt mig att pengar är inte allt, det finns mer värdefulla saker i livet än pengar, som kärlek och vänner.

Jag är glad att jag inte växt upp som någon bortskämd snorunge som inte klarar sig själv. Jag vet att jag är stark i mig själv, att jag vet hur livet fungerar och jag vet hur jag måste leva för att få vardagen att gå ihop. Jag har dock gjort mina misstag jag också, som jag aldrig kommer göra om. Det får man lida för nu, när pengarna inte räcker till till allt man behöver och vill. Jag har insett mina misstag jag gjort, och efter att ha kämpat i två år så förstår jag att det är inte värt att slösa en massa energi på saker som man mår bra av för stunden, för att sen behöva ordna upp allt i flera år efter.

Dock är detta nog inte mitt största bekymmer för tillfället. Det är mina val vad det gäller kärlek. Jag hade en underbar kille, som jag älskade väldigt mycket, som var underbar, som älskade mig och som jag såg en framtid med. Dock fanns där en sak som bekymrade mig, hans oansvariga sätt att leva. Eftersom jag själv måste vara noga och försiktig med vilka val man gör, så klarar jag inte av att se någon bara skita i konsekvenserna för sina handlingar, särskilt som jag också blir delaktig i de konsekvenserna.

Så gjorde jag slut med honom, levde livet i några veckor. Men sakta med säkert insåg jag hur mycket jag saknade honom, hur mycket jag älskade honom, och att vi faktiskt hade en fin framtid ihop.

Men på dessa veckorna vi varit ifrån varandra, har han betett sig som ett svin, han har hotat mig, han har hotat mina vänner, han har snackat massa skit, han har tryckt ner mig så pass mycket att allt känns pest och pina. Ändå vill jag ha tillbaka honom? Varför?

Samtidigt som jag har dessa känslor för honom, finns där även en annan som jag börjar fundera på om dessa känslor inte också är kärlek? En kille som faktiskt är mogen och några år äldre än mig. Har samma syn på nästan allt, dock inte på hur vänner och familj ser ut. Han tycker att jag spenderar alldeles för mycket tid med mina vänner, och vill man ha en familj borde den gå först, och man borde alltid vara med den. Men så ser inte jag på saker. Dock finns det saker i det han säger som är helt okej, men han vägrar förstå mina synpunkter i det hela. Vet inte om det hade funkat så bra i längden mellan oss, men han är väldigt söt och rar, och vill hjälpa mig med allt och se till att jag har ett bra liv.

Jag är dock inte så snäll egentligen, eftersom jag ger dom båda förhoppningar om att vi ska ha ett liv tillsammans. Men det är så jag känner, jag vill vara med dom båda.

Mycket av min ångest beror nog på allt detta med dom två. Jag vet om att jag är dum mot dom, men jag gör inget åt det. Jag förtjänar inte deras kärlek...

Det finns hål i mitt hjärta som aldrig kommer läka, hål som du orsakat.

Trodde aldrig jag skulle träffa någon som kunde vara så elak och svinig, men du motbevisade mig igen.

Snälla, gör min en tjänst, säg aldrig att du älskar mig igen.... </3

Hur kan allt bli kaos av ett enda misstag? Hur kan ett enda misstag förstöra hela ens liv?
Jag förstår inte, ibland undrar jag om det är mig det är fel på, eftersom allt skit händer mig. Hur lyckas allt jävelskap hamna på en enda människa?

Jag ser inte mig själv som ett offer, jag vet att jag är stark, att jag klarar av allt, men det känns ändå tungt. Så fort man mår bra, så gör man ett misstag så går allt åt helvete igen. Är allt som händer ens eget fel?

Kan det vara mitt fel att han beter sig såhär, är det jag som har framkallat detta beteendet? Kan en enda människa framkalla ett så djuriskt och svinaktigt beteende hos en annan människa?

Hur kan man kalla det kärlek, när allt man gör är att skada den man påstår sig älska? Att vilja skada den personen så fruktansvärt, är det det som kallas kärlek? Då vill jag aldrig vara älskad igen....