Fyra dagar innan jul, har inte direkt någon julstämning, försöker förgäves med lite julmusik, men det verkar inte bli bättre.

Har varit och handlat de flesta julklapparna, dock tre kvar, Jimmie, Cilla och Mickey. Verkar inte som jag kan handla några heller, alla pengar är slut och får inte mer förrän efter jul...

Tråkigt som fan, måste försöka lösa det.

Har varit på Lernia idag, min jobbcoach. Lite informationsmöte på 50 minuter kunde ju gå an. Uppe tidigt i morse alltså, fan vad försoffad man har blivit! Men det gjorde mig ganska gott ändå, var ute med hunden, in i duschen, på möte. När jag sen kom hem var jag hur pigg som helst, och började storstäda!

Vad bra allt blev bara av att gå upp tidigt och må dåligt första timmen innan man vaknat till liv på riktigt.

Jag trodde allt skulle bli bättre denna månaden, att pengarna skulle räcka till både räkningar och julklappar, men tyvärr inte. Handlat julklappar halvdant, och kommer bara kunna betala räkningarna halvdant.

Varför gör jag massa saker innan jag tänker? Hade jag bara använt huvudet hade till och med jag förstått att jag bara har råd med räkningarna.

Orkar inte med pengar just nu...

Nu räcker det. Nu orkar jag inte mer.

Hatar folk som ska förstöra för andra, allra helst för sin egen familj.

Precis som om man inte redan mådde dåligt. Ett jävla as är vad han är. Idiot!

Att folk inte fattar att man ska hålla sin familj och sina vänner nära, att man ska ta vara på tiden man får tillsammans, och inte hålla på och tjafsa och jävlas hela tiden. Man borde istället vara lycklig för att man har sin familj, lycklig att man har folk man älskar kvar i livet.

Dock finns det dom som anser att man borde göra allt för att sätta sin familj i skiten, att totalt skita i om dom får ett helvete, att man sårar och skadar sin egen familj. Hur funkar deras tänkande egentligen?! Hur tänker dom då?

"Skit samma, bara jag lever och mår bra", eller vadå? IDIOT!

Jag är så trött på pojkvänners idiotfamiljer, samma sak alltid, bara en massa skit till varandra, ingen som visar hur mycket familjen betyder. Och bara en massa problem.

Även om jag har världens underbaraste pojkvän, kan jag inte glädjas åt det just nu, jag vill bara vara ensam, låsa in mig och inte prata med en jävel. Vill bara vara för mig själv, för att inte skada någon man älskar, eller för att inte skadas själv.

Ibland måste man tänka på sig själv i första hand....

Ibland vill jag bara försvinna, släppa allt och bara försvinna. Inte bry mig om något eller någon och bara dra.

Start a new life and never look back.

Jag lever i ett ensidigt mönster, gör alltid samma saker och gör aldrig något för mig själv. Jag är trött på att leva som en hemmafru, trött på att vara så vuxen och göra allt rätt. Jag vill vara tonåring igen, slippa ta hand om allt som vanligtvis föräldrar skulle gjort. Jag är trött på allt.

Jag saknar mitt gamla liv, jag saknar mina vänner, jag saknar framförallt tiden då mamma levde. Saker var inte lätta då, men jag slapp i alla fall ta hand om allt som jag nu måste.

Det är så mycket måsten i livet. Man måste städa, man måste betala räkningar, man måste jobba.... Så mycket måsten!

Jag trodde att allt skulle bli bättre av att flytta hit, trodde att livet skulle bli enklare och framförallt roligare. Men saken är den att jag faktiskt saknar allt jag var trött på innan. Jag saknar alla vänner, till och med allt skitsnack. Det fanns åtminstone folk att träffa, och man kunde alltid hitta på något.

Här nere är allt så svårt, inga vänner, inget jobb, inget liv. Nu är det bara massa måsten.

Det enda jag gör är precis det som behövs för att leva, för att nå levnadsstandard låg. Tvättar, städar, diskar, lagar mat, betalar räkningar. Passar hund då och då. Inget som gör att jag blir glad, inget som gör mitt liv roligt direkt. Jag saknar livsglädjen just nu.

Just nu kan jag inte ens glädjas åt att jag har världens underbaraste pojkvän, som kom hem med en famn rosor till mig idag. Jag blev rörd, men det gjorde mig inte gladare, det fick inte mig att må bättre direkt. Det visar bara hur underbar min älskade pojkvän är.

Men, life goes on, right? Man måste fortsätta leva, för att se om det kommer något bättre.

I do wanna be anything other than what I've been lately...

Julen närmar sig med stormsteg, massor med snö ute, julstjärnor i varje fönster. Inget är mysigare än julen!

Det är då alla stressar, alla försöker handla den perfekta julklappen, massa julbak, julmat och julpynt!

Då får man försöka vara lite kreativ och påhittig och hitta lite julklappar till alla, tur att Väla finns, så slipper man åka runt till en massa olika affärer för att handla till alla. Det får väl bli lite julhandling om en vecka eller två.

Dock finns det en sak som får mig att tappa humöret, även inför julen. Jag saknar min mor, jag vill inte fira jul utan henne. Detta blir fjärde julen utan dig!

Den enda julklappen jag önskar mig är att få henne tillbaka. Det är också det enda jag inte kan få...

I can only give you everything I have...

Ja, då var det december.

Massa snö, vilket är riktigt härligt! Mycket bättre än hösten, då det bara är grått och trist och en massa depression. Fast jag vet inte om depressionen gått över. Det gick över några veckor, men jag har en krypande känsla att någon är fel. Kan inte riktigt sätta fingret på vad, har bara en konstig magkänsla att något inte stämmer.

Det skulle kunna vara pengar, dock har jag betalat av ännu mer skulder nu, men med hjälp av Lilleman. Lånade 3000 kr av honom, vilket ger mig massa ångest. Att behöva låna så mycket pengar för att jag gjort av med pengar som jag inte ens hade från början. Jag vill vara oberonde, jag vill inte behöva förlita mig på andra, jag vill stå på egna ben som jag en gång gjorde. Då jag klarade allt själv, räkningar och hushåll bland annat.

Jag är glad att jag träffat Mickey, han tar hand om mig på ett sätt som jag aldrig har varit med om förut. Ingen har någonsin tagit hand om mig så mycket som han gör, han bryr sig på ett helt annat sätt än någon annan.

Ändå har jag ångest över allt han gör för mig, att han gör så mycket för mig, när jag inte kan ge honom något tillbaka. Det känns som att jag utnyttjar hans godhet, trots att jag aldrig ber om något.

Det har varit uderbara fyra månader med honom, han är verkligen den jag vill leva med, han är så underbar! Jag älskar honom så mycket, men ibland känns det som att jag inte förtjänar honom och hans sätt att behandla mig.

Saknar min sambo massor, hon åkte i morse och jag vet inte riktigt när jag får se henne igen. Senast nästa lördag, det är spikat i alla fall. Men jag har ingen som livar upp stämningen här längre...

Love to you, Sofie & Mickey <3