Så, nu har jag och min älskade pojkvän flyttat till Landskrona, efter allt bråk med Polle och Monika.

Äntligen är vi fria!

Allt känns jättebra, trivs som bara den. Nu kan vi göra vad vi vill, behöver inte fråga om lov eller vara rädda för att åka ut från lägenheten. Det enda nu är att Micky står för grejer för Polle, som Polle inte betalar. Där är fortfarande en hållhake. Han sätter Micky i skiten igen.

Han har förlorat alla sina barn på grund av den jävla slynan till sambo han har, men han vägrar inse det. Dom gör allt för att göra skit för oss hela tiden. Men jag kan jag också. Dom ska inte tro att dom kan komma undan med att skada den jag älskar. Jag skyddar honom med mitt liv om jag måste. Jag gör allt för att han ska må bra. Ingen får skada honom.

Jag önskar att det fanns ett sätt att få dom att lida lika mycket som vi fått göra. Men jag har gjort vad jag kunnat, gjort allt jag kunnat komma på.

Dom vägrar sluta trakassera oss, och då måste man slå tillbaka. Detta är ett krig som aldrig tycks sluta. Vi försöker att inte bry oss, men när dom gör allt för att skada oss, måste man visa att det inte går. Man måste slå tillbaka.

Jag vet inte var jag kan göra mer för att få dom att förstå att det är dags att backa, att bara låta allt vara. Vi kommer aldrig att komma överens, och jag tror inte att jag vill det heller. Inte så länge han är med den slynan. Det är hon som förstör mellan honom och hans barn.

Hur kan man inte förstå att när man mister alla tre barn, så är det något som är fel?

Jag hoppas och önskar att han kommer förstå det inom en snar framtid, för Mickys skull. Han mår inte bra utan sin far, han behöver honom, och Polle behöver sin son.

Jag älskar Micky över allt annat, jag hoppas att jag aldrig mister honom! <3